sMnalcteljyL

Det är väl liksom ungefär nu som hemlängtan börjar bli påtaglig, när allting här börjar bli mer "vardag" här.  Saknar att bara kunna snacka svenska (okej, kan ju snacka svenska.. dock utan att bli förstådd) man utrycker ju sig på ett helt annat sätt i engelskan, tonfall, meningsuppbyggnad osvosv. Att det även är brittisk engelska som ska snackas gör det nästan ännu svårare, amerikanska är man lite mer... van vid? PLUS att brittiska männsikor kan vara ganska stela, typ.. De är absolut vänliga, men samtidigt.. stela

..Eller så äre bara så att jag har så jäkla äckligt asbra. underbara. fantastiskt roliga vänner hemma i Sverige ( får inte glömma att en faktiskt håller till i Oslo också) ..som inte är rädda för att bjuda på sig själva, inte är rädda för att garva röven av sig. Saknar en sumobrottning as hell just nu! Saknar kill på ryggen as hell just nu! Saknar att skratta sig tills träningsvärk i magen as hell just nu..