vänner?
Att inte kunna somna brukar jag finna ganska ovanligt.. men inatt känns det omöjligt..
..När jag först bestämde mig för att "flytta" hit till England för att jobba som au pair, fasade jag över det faktum att jag skulle "glömmas bort" bland mina bekanta & vänner.. det som dock lugnade mig var att mina närmsta vänner lovade heligt att detta skulle absolut inte hända med dem, de skulle komma ihåg mig och vi skulle hålla kontakten, skype & facebook skulle bli våra trogna "redskap" yada yada
Trots detta verkar det vara de sk. "närmsta vännerna" som droppar av först och känslan av besvikelse som hugger i magen när man inser att pojkvänner som går att träffa varje dag, tydligen är mycket viktigare att prioritera istället för en av sina närmsta vänner man känt flera år, som man inte träffat på flera månader, är obeskrivlig! ...Känslan av ensamhet då nästa vän tydligen verkar tycka att det tar alldeles för mycket tid att ens höra av sig, att exempelvis ens svara på ett facebookinlägg, är skrattretande
Vet inte om det är jag som förväntar mig alldeles för mycket? om det är jag som är en mes som lipar över att människor har sina egna liv och inte har tid längre? .. inte tar sig tid längre.. men, jag begär egentligen inte mycket.. jag begär inte en timmes telefonprat varje dag, jag vill bara ha något litet som visar att man inte är glömd.. något som visar att flera års vänskap faktiskt forfarande betyder något, något så litet som ett simpelt facebookinlägg, eller att iallafall ta sig tid att svara på när jag skriver, gör så sjukt mycket, som faktiskt bara tar någon minut, men to.m detta verkar vara alldeles för tidskrävande... fan vilken fin vänskap! verkligen. (och min lilla "fetknopp" du är nog faktiskt den enda som faktiskt hör av dig än, trots att det kanske är en liten kommentar i bloggen eller vadsom gör det mig löjligt glad, för det visar att du fortfarande iallafall bryr dig.. lite.. om så bara för 5min)
Har alltid sett mina vänner som en förlängd del av mig själv, en del av min familj.. som syskon.. som jag kunnat berätta allt för och litat på.. har lovat mig själv om & om igen att aldrig låta något skilja oss åt, även om det skulle handla om tusen mil, så skulle inte detta få dra oss åt olika håll. Det är därför det gör extra ont när jag nu fått det bevisat hur lätt de glömmer & går vidare.. och helt enkelt, faktikst, inte bryr sig ett skit
